Vem behöver gå på kurs?

2008 augusti – oktober - Valpkurs för Ville

Det fanns inte plats på någon valpkurs när jag var i lämplig ålder, så jag har inte fått gå någon. Så när vi en tidig söndagmorgon (! – det är ju inte min stil att gå upp tidigt) åt frukost och sen gav oss av till Töreboda brukshundsklubb, så tyckte jag det var lite mystiskt. Ville är ju ett yrväder på morgonen så han for mest omkring.

När vi kom dit luktade det fantastiskt spännande av massor med hunddofter, så vi båda två var väldigt alerta. De övriga elva deltagarna var mellan fem och åtta månader och av varierande ras, bland annat flera dansk-svenska gårdshundar och en foxterrier, en schäfer, en boxer, en blivande vildsvinshund osv.

Medan matte gick på kurs med Ville, så gick husse och jag skogspromenad. Ibland fick jag vänta lite i bilen – och om de på kursen var inom dofthåll så gnällde jag, vilket matte inte gillade för då störde jag Ville, så att han drog i stället för att göra det de skulle träna på. Vid teoripassen, då de ofta fikade samtidigt fick jag också komma med in och få lite bullbitar jag, som tur var.

Eftersom det var valpkurs, så handlade mycket om att få Ville att vara uppmärksam på matte. Placerade i en stor ring, så skulle hunden sitta snällt medan någon annan hund (med husse eller matte) gick ”slalom” runt de som var stilla – och skulle göra det utan att streta eller skälla eller göra något annat hyss.

Sen skulle Ville stanna kvar medan matte gick en bit ifrån (och inte traska efter). En annan övning var en tallrik med väldoftande köttbullar, som Ville inte heller fick dra till utan bara skulle gå förbi. (Det var han jätteduktig på).

För valparna är det riktigt ansträngande att gå på kurs (och för förarna också), så ibland behövs en paus (medan mattar och hussar får lite mer instruktioner).

En av gångerna bar det av ut i skogen för att träna att spåra. Oturligt nog började det spöregna genast vi kom ut i skogen, så det blev en ordentlig blöt historia. Ifrån en skogsväg gick hussarna och mattarna ”rakt ut” och vände sen 90 grader vänster och gick ett stycke till och satte något gott. Man hade också släppt lite godisbitar där man gick. Sen vände man 90 grader igen och gick rakt tillbaka till vägen (dvs. man undvek noga att korsa spåret). Ville fick ha på sig selen och den långa linan (ca 10 meter som är fastkopplad i selen).

Första försöket gick inte så bra, för en av de andra hundägarna hade inte tänkt sig för utan gått härs och tvärs över Villes spår med sin hund precis innan man skulle spåra. På andra försöket (på samma spår) gick det utmärkt. Matte trodde först att Ville ”yrade” för han satte inte nosen i marken utan tog full fart och drog lite hit och lite dit, men hon lät honom hållas för han höll på det hela rätt riktning mot målet – och gick också ”rakt” på det och fick smaska i sig köttbullarna som väntade där. Det visade sig att han nog spårat perfekt, för mannen som hade lagt spåret gick inte så bra, utan hade ”vinglat” lite hit och dit när han la spåret för att undvika tuvor och stenar och annat, så spåret var inte så rakt som det var tänkt.

Efter kurstillfället fick de som ville stanna kvar och prova viltspår också. Då gick husse först med Ville och det gick utmärkt och sen med mig och det gick också jättebra (jag har ju som ni vet provat ute på Torsö också).

Vid ett tillfälle var det ”stads”träning inne i Töreboda, men Töreboda en söndagsmorgon är inte precis något stadsvimmel i! Blev i alla fall träning i att möta de andra (eller gå efter) på trottoarer utan att dra som en galning (eller skälla eller något). Ville fick prova att åka hiss också och det klarade han galant utan att oroa sig det minsta.

Vid ett senare tillfälle fick Ville också träna att ”stanna” medan matte gick iväg (i en inhängnad) – först ville han följa efter matte. Sen kom han på att det var en annan hund – som inte var med på kursen – ett stycke bort och då drog han iväg bort till staketet närmast och ställde sig och skällde! Så det var inte så lyckat!

När det blev tillfälle att prova några agility hinder, så var Ville stjärna. Först var det ett hopphinder med hållare som men trädde ner plankor i. De tog ur alla utom nedersta för ”små” hundar, vilket för Ville var fullständigt löjligt – han hoppar ju glatt över 3 plankor på höjden utan att tveka. Inte heller att springa upp på en ”landgång” och sen ned på andra sidan var minsta problem. Och plasttunneln som gick att dra ut till ganska många meter drog han igenom innan matte ens hann säga till!

Har ni sett så exemplariskt Ville håller kontakten med matte, trots alla andra hundar runtomkring?

Vid ett annat tillfälle fick man prova på lite rallylydnad, vilket också var något superkul för Ville (och matte).

På en ganska begränsad bana finns ett antal flaggor med olika saker man ska göra ganska snabbt. T.ex. ska hunden sitta medan föraren går ett varv runt den. Vid nästa kanske bara sitta. Gå fot till nästa flagga eller springa emellan. Ligga ner osv. Det var något matte skulle vilja prova på mer med både Ville och mig.

2008 september – Hundspråk – kurs för matte!

Människorna är ju ofta ganska inkonsekventa och då gör de ju inte livet lätt för oss hundar, som ju mer är flockdjur med tydlig rangordning och ganska konsekvent kommunikation i flocken. Sen kan ju ”språket” kanske ha lite dialekter (dvs skilja sig åt) för oss hundar också beroende på vår närmaste miljö och flock.

Matte tyckte det var kul att gå en kurs i hundspråk (3 kvällar) för att få bättre inblick i hundspråk. Människorna tror ju ofta att vi hundar inte kommunicerar så mycket för att vi inte pratar människospråk, men där har de ju alldeles fel! Inte ens människorna kommunicerar ju enbart genom tal, utan på ungefär samma sätt som vi hundar – fast det skiljer sig förstås en del:

• Doft: För människor så kanske husse har rakvatten och matte parfym – det är ju ett sätt att kommunicera. Eller doften i ett nystädat hus eller i köket där någon just bakat bullar är också mänsklig kommunikation. Även alla andra dofter som svett, smuts osv. reagerar människor också på. Nu triggar ju vi hundar på lite andra dofter – urin t.ex. Genom att sniffa på lyktstolpen kan vi ju avgöra vem av hundarna i kvarteret som varit där den senaste månaden. Eller om det varit någon ny okänd hund – då måste det kollas noga! När vi möter en ny hund vill vi ju gärna gå fram och sniffa den lite i ändan – det skulle ju se väldigt kul ut om människorna också gjorde!
• Beröring: En artig människa håller ett visst avstånd från andra främmande människor – vi hundar vill ju fram och nosa. Människor som blir glada att mötas kanske kramas. Vi hundar kanske ger en nospuff i stället (eller slickar den ”ledande” lite vid mungipan). En hund som vill visa vem som bestämmer kanske lägger på tassen (på ryggen på en annan hund).
• Syn: Svansföringen visar väldigt mycket. Människan är ett konstigt djur som ju tror att vi hundar oftast bara har två lägen på svansen – glad och ledsen. Ungefär som de själva bara skulle ha två ansiktsuttryck – glatt och ledset – när det i själva verket finns massor av variationer. Vi hundar har ju också ansiktsuttryck – fast lite färre – men en viss mimik (som att visa tänder) har ju de flesta hundar. Människor vill ju se varandra i ögonen, men de ska ju helst undvika att se oss hundar i ögonen (för det är hotfullt). I stället visar ju öron och raggen mycket mer på oss hundar. Skulle se kul ut om husse böjde öronen framåt när han var alert – eller strök dem bakåt om han är reserverad. Nu har ju människor oftast inte så mycket ragg, men visst har ni hört talas om att ”det var så kusligt, så håret reste sig på armarna. Så när en hund reser ragg är den oftast rädd och osäker, vilket kan göra att den tror att den måste försvara sig (eller fly – som människan oftast väljer, men inte alltid).
• Hörsel: Olika sorters ljud har ju olika betydelse – för människan, vanligt prat, smeksamt prat, skrik, argt prat, gråt, skratt osv. Vi hundar har ju skall – som också kan variera – morr, pip, gnäll, yl och skri osv. Själv småpiper jag ofta när jag vill något, vilket matte och husse ibland tycker är rysligt irriterande. Viktigt för människan är att komma ihåg att variera rösten – tydliga konstrater – när de vill meddela oss hundar att något är bra eller dåligt eller vad det nu kan vara.
• Riktning: Så kommunicerar ju människor också – man kommer närmare eller går längre isär.
• Lugnande signaler: Vete katten (! – undrar varför man säger så?), men jag tror att egentligen använder människan  ofta samma lugnande signaler för att lugna sig själva eller andra. T.ex. att gäspa. Göra en liten lov (inte gå rakt på). Vända bort blicken. Gå långsamt. Slicka sig lite om munnen (används ju ofta på film att någon som är nervös slickar sig med små slick som munnen för att lugna sig). Osv.

Nu ser ni ju själva att precis som människor sinsemellan kommunicerar utan att tänka på det, så är det likadant med oss hundar.

2008 oktober – Bra ledarskap för matte och husse (dvs. i det här fallet matte)

Även om människorna också är flockdjur, så är ju flocken otydligare för dem nu för tiden och kanske flera – en hemma, en på jobbet, flera på fritiden osv. För oss hundar så har vi mer eller mindre en flock.

Vi förväntar oss att matte och husse ska vara tydliga ledare, verkar de inte veta hur man gör, så försöker vi ta initiativet och det kan bli nog så stressigt för oss hundar – och matte/husse uppfattar det helt fel som att vi är bushundar!

Det som krävs av flockens ledare är:

1. Att de tar initiativ och glömmer inte att avsluta initiativet också! Exempelvis påbörja lek och avsluta lek.
2. Tappar aldrig humöret inför hunden, för om de gör det visar de att de inte klarar av situationen.
3. De är inte militärer eller polis, utan enbart sig själva. Glad, lugn och självsäker.
4. Har regler och är konsekventa, hunden ifrågasätter reglerna bara om ledaren är inkonsekvent.
5. Aktivera hunden! Ger den små jobb under promenaden och den kommer bli ledarens största fan.

Mellan kurstillfällena fick matte övningar som hon skulle hem och träna på oss med. Vissa övningar förstår vi och gör ok – andra är inte lika lätt för matte att få med oss på, men det kanske beror på att vi är två, så om en är med på noterna så håller den andra på med något annat.

Både matte och husse tycker att vi alla kan behöva lite ytterligare träning, så nu i vår ska vi gå på ”grundkurs”, men det får ni veta mer om senare.

Ute och cyklade

2008-07-24 Cykeltur på Brommö

Som ni märkt,  jag har faktiskt fått klagomål, så har matte jobbat för mycket och inte hunnit uppdatera vår blogg, men nu ska hon försöka ta ikapp med lite kortare inlägg.

Som ni kanske kommer ihåg så cyklade vi vid Göta kanal förra sommaren och jag fick sitta i cykelkorgen då. Nu är jag lite stor för den – och så är det ju Ville som ska med också.

Cykelvagnar för barn finns av flera modeller, men cykelvagn för hundar verkar finnas en modell och den var flera hundra kronor dyrare än barnmodellerna, så matte och husse tyckte det var för mycket. I stället införskaffade husse en begagnad cykelvagn för barn och tog bort sitsen och la i en trasmatta att sitta på och vips var det en cykelvagn för Ville och mig.

Länge och väl förblev den oanvänd, för antingen blåste och regnade det eller också var det alldeles för varmt.

Men så småningom lovades det fint väder, så det bar iväg ut på Torsö för att ta färjan över till Brommö. Färjan går inte så ofta och bilen lämnas på Torsö, så sen får man ta sig fram till fots – eller med cykel.

Vi – lillhusse Peter, husse, matte, Ville och jag – och massor med andra med samma goda idé – färjade över till Brommö. Nu skulle Ville och jag (och kylväskan) åka i cykelvagnen. Först var det ju massor av folk och cyklar och andra hundar (och en del bilar med dem som bor på ön) runt oss, så vi ville inte alls sitta i vagnen, utan ville hoppa ut och hälsa på alla. Snabbt insåg matte att ha taket på var alldeles för varmt, så det åkte av.

Framför Ville och mig är ett framstycke på vagnen (i plasttyg) och trots att vi var kopplade så lyckades vi trassla oss under och nästan ramla ut, vilket var farligt för vi kunde ju fastna. Så husse cyklade med vagnen och matte eller lillhusse åkte vid sidan av och röt åt oss att sitta still (eller åt husse att stanna, för att de var tvungna att fixa till något för Ville och mig). Efter ett tag var husse uppgiven och beredd att ge upp och lämna cyklar och kärra och gå. Det var alldeles för varmt att låta oss springa vid sidan av cyklarna och Ville var ju för liten fortfarande för så mycket ansträngning. Så matte satte sig i sinnet på att det skulle gå att få oss att åka i vagnen. Och det gick faktiskt bättre och bättre när vi väl fattat att vi kunde sitta där och kika på omgivningen.

När vi kom till ”Store vite sand”  (som är en av fem fina badplatser på Brommö) så kastade sig 2-beningarna i vattnet och badade och Ville och jag fick gå vid sidan av stranden och dricka och svalka tassarna – bada verkar lite överdrivet, trots värmen, så det undvek vi bäst vi kunde, även om matte tog vatten på oss för att svalka av oss.

Så småningom efter fika med medhavda lunchmackor, den delen av utflykter gillar Ville och jag skarpt, så cyklade vi vidare. Nu hade Ville och jag förstått det här med att sitta i cykelvagnen, så det behövdes bara någon tillsägelse från matte att vi skulle sitta still.

Vid vadstället över till ön Hovden så stannade vi till igen. Nu vadade vi över till sandbanken mellan öarna och Ville och jag blev ordentligt nerblötade, så att vi fick svalka av oss i värmen.

Vi fick också sträcka ut oss på sandbanken i ”vadet”.

Matte tyckte det såg väldigt roligt ut när jag körde ner hela huvudet under vattnet för att dra upp pinnar från botten.

Även Ville gav sig ut i full fart i vattnet så det gick svallvågor runt tassarna.

Snygga badbordrar – eller hur?

När vi sen rullade vidare – rullade och rullade, vi valde en mindre stig med mycket rötter så de fick leda cyklarna en bit - så satt vi riktigt snällt i vagnen. Vi tog vattenpaus ofta för alla behövde dricka i värmen. Jag tycker det är mycket roligare att dricka direkt ur flaskan än ur skålen.

När vi tagit oss runt ön, så puustade vi i skuggan i väntan på att färjan skulle gå tillbaka till Torsö.

På hemvägen var det skönt med luftkonditionering i bilen, så Ville och jag sov som stockar i hundburen och inte minsta pip hördes från vårt håll. Det är spännande att vara på utflykt och åka cykelvagn och bada och äta matsäck för två nyfikna borderterrier.