Vi tyckte det var jättespännande att vara med och öppna luckan varje dag.

Ini varje lucka var det 2 (som tur var) jättesmaskiga hundkex, så vi fick varsitt som vi raskt slök.

Nu när det strax är advent igen hoppas vi förstås…

Jag älskar ju att alltid ha full kontroll på läget och spana ut över vattnet när vi åker eller ligger vid land. Ville tar det lite mer coolt och visst tittar han lite, men sen vilar han helst.

Att efter en regning färd ligga vid brygga (i Nysäter) och få spana ut på det som rör sig tycker vi båda är skoj.

Ibland regnar det så mycket att husse drar ner hela kapellet och då ser jag ju inte ut! En dag när det spöregnade tyckte jag det var för trist – jag hörde ju att det hände saker runt bryggan, men såg ingenting – så jag tassade runt och pep och pep och pep… Matte, som satt och läste, höll på att bli tokig på mig, tills hon kom på att om hon lyfte upp mig på passagerarsätet i doghouse så kunde jag sitta där och spana ut. Där satt jag sen alldeles tyst och tittade på allt som rörde sig i flera timmar.

Till slut blev jag trött och slumrade en stund och märkte inte ens att solen tittat fram så de öppnat kapellet igen.

Ville gosar ju mer och tar sig allt som oftast en lur. När båten gungar, så kan man ju behöva hjälpa till att hålla balansen. Så för att inte kana iväg så har han som strategi att ligga nedanför passagerarsätet och helst på någons fötter. Då är han nära och har kontakt och kan inte halka någonstans. Att ligga nere i dinetten i hundbädden under bordet tycker han är nästan ointressant – för då kan han det hända att han missar om någon tar en fika och det finns bulle att vara med att dela på.

Det fanns inte plats på någon valpkurs när jag var i lämplig ålder, så jag har inte fått gå någon. Så när vi en tidig söndagmorgon (! – det är ju inte min stil att gå upp tidigt) åt frukost och sen gav oss av till Töreboda brukshundsklubb, så tyckte jag det var lite mystiskt. Ville är ju ett yrväder på morgonen så han for mest omkring.

När vi kom dit luktade det fantastiskt spännande av massor med hunddofter, så vi båda två var väldigt alerta. De övriga elva deltagarna var mellan fem och åtta månader och av varierande ras, bland annat flera dansk-svenska gårdshundar och en foxterrier, en schäfer, en boxer, en blivande vildsvinshund osv.

Medan matte gick på kurs med Ville, så gick husse och jag skogspromenad. Ibland fick jag vänta lite i bilen – och om de på kursen var inom dofthåll så gnällde jag, vilket matte inte gillade för då störde jag Ville, så att han drog i stället för att göra det de skulle träna på. Vid teoripassen, då de ofta fikade samtidigt fick jag också komma med in och få lite bullbitar jag, som tur var.

Eftersom det var valpkurs, så handlade mycket om att få Ville att vara uppmärksam på matte. Placerade i en stor ring, så skulle hunden sitta snällt medan någon annan hund (med husse eller matte) gick ”slalom” runt de som var stilla – och skulle göra det utan att streta eller skälla eller göra något annat hyss.

Sen skulle Ville stanna kvar medan matte gick en bit ifrån (och inte traska efter). En annan övning var en tallrik med väldoftande köttbullar, som Ville inte heller fick dra till utan bara skulle gå förbi. (Det var han jätteduktig på).

För valparna är det riktigt ansträngande att gå på kurs (och för förarna också), så ibland behövs en paus (medan mattar och hussar får lite mer instruktioner).

En av gångerna bar det av ut i skogen för att träna att spåra. Oturligt nog började det spöregna genast vi kom ut i skogen, så det blev en ordentlig blöt historia. Ifrån en skogsväg gick hussarna och mattarna ”rakt ut” och vände sen 90 grader vänster och gick ett stycke till och satte något gott. Man hade också släppt lite godisbitar där man gick. Sen vände man 90 grader igen och gick rakt tillbaka till vägen (dvs. man undvek noga att korsa spåret). Ville fick ha på sig selen och den långa linan (ca 10 meter som är fastkopplad i selen).

Första försöket gick inte så bra, för en av de andra hundägarna hade inte tänkt sig för utan gått härs och tvärs över Villes spår med sin hund precis innan man skulle spåra. På andra försöket (på samma spår) gick det utmärkt. Matte trodde först att Ville ”yrade” för han satte inte nosen i marken utan tog full fart och drog lite hit och lite dit, men hon lät honom hållas för han höll på det hela rätt riktning mot målet – och gick också ”rakt” på det och fick smaska i sig köttbullarna som väntade där. Det visade sig att han nog spårat perfekt, för mannen som hade lagt spåret gick inte så bra, utan hade ”vinglat” lite hit och dit när han la spåret för att undvika tuvor och stenar och annat, så spåret var inte så rakt som det var tänkt.

Efter kurstillfället fick de som ville stanna kvar och prova viltspår också. Då gick husse först med Ville och det gick utmärkt och sen med mig och det gick också jättebra (jag har ju som ni vet provat ute på Torsö också).

Vid ett tillfälle var det ”stads”träning inne i Töreboda, men Töreboda en söndagsmorgon är inte precis något stadsvimmel i! Blev i alla fall träning i att möta de andra (eller gå efter) på trottoarer utan att dra som en galning (eller skälla eller något). Ville fick prova att åka hiss också och det klarade han galant utan att oroa sig det minsta.

Vid ett senare tillfälle fick Ville också träna att ”stanna” medan matte gick iväg (i en inhängnad) – först ville han följa efter matte. Sen kom han på att det var en annan hund – som inte var med på kursen – ett stycke bort och då drog han iväg bort till staketet närmast och ställde sig och skällde! Så det var inte så lyckat!

När det blev tillfälle att prova några agility hinder, så var Ville stjärna. Först var det ett hopphinder med hållare som men trädde ner plankor i. De tog ur alla utom nedersta för ”små” hundar, vilket för Ville var fullständigt löjligt – han hoppar ju glatt över 3 plankor på höjden utan att tveka. Inte heller att springa upp på en ”landgång” och sen ned på andra sidan var minsta problem. Och plasttunneln som gick att dra ut till ganska många meter drog han igenom innan matte ens hann säga till!

Har ni sett så exemplariskt Ville håller kontakten med matte, trots alla andra hundar runtomkring?

Vid ett annat tillfälle fick man prova på lite rallylydnad, vilket också var något superkul för Ville (och matte).

På en ganska begränsad bana finns ett antal flaggor med olika saker man ska göra ganska snabbt. T.ex. ska hunden sitta medan föraren går ett varv runt den. Vid nästa kanske bara sitta. Gå fot till nästa flagga eller springa emellan. Ligga ner osv. Det var något matte skulle vilja prova på mer med både Ville och mig.

2008 september – Hundspråk – kurs för matte!

Människorna är ju ofta ganska inkonsekventa och då gör de ju inte livet lätt för oss hundar, som ju mer är flockdjur med tydlig rangordning och ganska konsekvent kommunikation i flocken. Sen kan ju ”språket” kanske ha lite dialekter (dvs skilja sig åt) för oss hundar också beroende på vår närmaste miljö och flock.

Matte tyckte det var kul att gå en kurs i hundspråk (3 kvällar) för att få bättre inblick i hundspråk. Människorna tror ju ofta att vi hundar inte kommunicerar så mycket för att vi inte pratar människospråk, men där har de ju alldeles fel! Inte ens människorna kommunicerar ju enbart genom tal, utan på ungefär samma sätt som vi hundar – fast det skiljer sig förstås en del:

• Doft: För människor så kanske husse har rakvatten och matte parfym – det är ju ett sätt att kommunicera. Eller doften i ett nystädat hus eller i köket där någon just bakat bullar är också mänsklig kommunikation. Även alla andra dofter som svett, smuts osv. reagerar människor också på. Nu triggar ju vi hundar på lite andra dofter – urin t.ex. Genom att sniffa på lyktstolpen kan vi ju avgöra vem av hundarna i kvarteret som varit där den senaste månaden. Eller om det varit någon ny okänd hund – då måste det kollas noga! När vi möter en ny hund vill vi ju gärna gå fram och sniffa den lite i ändan – det skulle ju se väldigt kul ut om människorna också gjorde!
• Beröring: En artig människa håller ett visst avstånd från andra främmande människor – vi hundar vill ju fram och nosa. Människor som blir glada att mötas kanske kramas. Vi hundar kanske ger en nospuff i stället (eller slickar den ”ledande” lite vid mungipan). En hund som vill visa vem som bestämmer kanske lägger på tassen (på ryggen på en annan hund).
• Syn: Svansföringen visar väldigt mycket. Människan är ett konstigt djur som ju tror att vi hundar oftast bara har två lägen på svansen – glad och ledsen. Ungefär som de själva bara skulle ha två ansiktsuttryck – glatt och ledset – när det i själva verket finns massor av variationer. Vi hundar har ju också ansiktsuttryck – fast lite färre – men en viss mimik (som att visa tänder) har ju de flesta hundar. Människor vill ju se varandra i ögonen, men de ska ju helst undvika att se oss hundar i ögonen (för det är hotfullt). I stället visar ju öron och raggen mycket mer på oss hundar. Skulle se kul ut om husse böjde öronen framåt när han var alert – eller strök dem bakåt om han är reserverad. Nu har ju människor oftast inte så mycket ragg, men visst har ni hört talas om att ”det var så kusligt, så håret reste sig på armarna. Så när en hund reser ragg är den oftast rädd och osäker, vilket kan göra att den tror att den måste försvara sig (eller fly – som människan oftast väljer, men inte alltid).
• Hörsel: Olika sorters ljud har ju olika betydelse – för människan, vanligt prat, smeksamt prat, skrik, argt prat, gråt, skratt osv. Vi hundar har ju skall – som också kan variera – morr, pip, gnäll, yl och skri osv. Själv småpiper jag ofta när jag vill något, vilket matte och husse ibland tycker är rysligt irriterande. Viktigt för människan är att komma ihåg att variera rösten – tydliga konstrater – när de vill meddela oss hundar att något är bra eller dåligt eller vad det nu kan vara.
• Riktning: Så kommunicerar ju människor också – man kommer närmare eller går längre isär.
• Lugnande signaler: Vete katten (! – undrar varför man säger så?), men jag tror att egentligen använder människan  ofta samma lugnande signaler för att lugna sig själva eller andra. T.ex. att gäspa. Göra en liten lov (inte gå rakt på). Vända bort blicken. Gå långsamt. Slicka sig lite om munnen (används ju ofta på film att någon som är nervös slickar sig med små slick som munnen för att lugna sig). Osv.

Nu ser ni ju själva att precis som människor sinsemellan kommunicerar utan att tänka på det, så är det likadant med oss hundar.

2008 oktober – Bra ledarskap för matte och husse (dvs. i det här fallet matte)

Även om människorna också är flockdjur, så är ju flocken otydligare för dem nu för tiden och kanske flera – en hemma, en på jobbet, flera på fritiden osv. För oss hundar så har vi mer eller mindre en flock.

Vi förväntar oss att matte och husse ska vara tydliga ledare, verkar de inte veta hur man gör, så försöker vi ta initiativet och det kan bli nog så stressigt för oss hundar – och matte/husse uppfattar det helt fel som att vi är bushundar!

Det som krävs av flockens ledare är:

1. Att de tar initiativ och glömmer inte att avsluta initiativet också! Exempelvis påbörja lek och avsluta lek.
2. Tappar aldrig humöret inför hunden, för om de gör det visar de att de inte klarar av situationen.
3. De är inte militärer eller polis, utan enbart sig själva. Glad, lugn och självsäker.
4. Har regler och är konsekventa, hunden ifrågasätter reglerna bara om ledaren är inkonsekvent.
5. Aktivera hunden! Ger den små jobb under promenaden och den kommer bli ledarens största fan.

Mellan kurstillfällena fick matte övningar som hon skulle hem och träna på oss med. Vissa övningar förstår vi och gör ok – andra är inte lika lätt för matte att få med oss på, men det kanske beror på att vi är två, så om en är med på noterna så håller den andra på med något annat.

Både matte och husse tycker att vi alla kan behöva lite ytterligare träning, så nu i vår ska vi gå på ”grundkurs”, men det får ni veta mer om senare.

Som ni märkt,  jag har faktiskt fått klagomål, så har matte jobbat för mycket och inte hunnit uppdatera vår blogg, men nu ska hon försöka ta ikapp med lite kortare inlägg.

Som ni kanske kommer ihåg så cyklade vi vid Göta kanal förra sommaren och jag fick sitta i cykelkorgen då. Nu är jag lite stor för den – och så är det ju Ville som ska med också.

Cykelvagnar för barn finns av flera modeller, men cykelvagn för hundar verkar finnas en modell och den var flera hundra kronor dyrare än barnmodellerna, så matte och husse tyckte det var för mycket. I stället införskaffade husse en begagnad cykelvagn för barn och tog bort sitsen och la i en trasmatta att sitta på och vips var det en cykelvagn för Ville och mig.

Länge och väl förblev den oanvänd, för antingen blåste och regnade det eller också var det alldeles för varmt.

Men så småningom lovades det fint väder, så det bar iväg ut på Torsö för att ta färjan över till Brommö. Färjan går inte så ofta och bilen lämnas på Torsö, så sen får man ta sig fram till fots – eller med cykel.

Vi – lillhusse Peter, husse, matte, Ville och jag – och massor med andra med samma goda idé – färjade över till Brommö. Nu skulle Ville och jag (och kylväskan) åka i cykelvagnen. Först var det ju massor av folk och cyklar och andra hundar (och en del bilar med dem som bor på ön) runt oss, så vi ville inte alls sitta i vagnen, utan ville hoppa ut och hälsa på alla. Snabbt insåg matte att ha taket på var alldeles för varmt, så det åkte av.

Framför Ville och mig är ett framstycke på vagnen (i plasttyg) och trots att vi var kopplade så lyckades vi trassla oss under och nästan ramla ut, vilket var farligt för vi kunde ju fastna. Så husse cyklade med vagnen och matte eller lillhusse åkte vid sidan av och röt åt oss att sitta still (eller åt husse att stanna, för att de var tvungna att fixa till något för Ville och mig). Efter ett tag var husse uppgiven och beredd att ge upp och lämna cyklar och kärra och gå. Det var alldeles för varmt att låta oss springa vid sidan av cyklarna och Ville var ju för liten fortfarande för så mycket ansträngning. Så matte satte sig i sinnet på att det skulle gå att få oss att åka i vagnen. Och det gick faktiskt bättre och bättre när vi väl fattat att vi kunde sitta där och kika på omgivningen.

När vi kom till ”Store vite sand”  (som är en av fem fina badplatser på Brommö) så kastade sig 2-beningarna i vattnet och badade och Ville och jag fick gå vid sidan av stranden och dricka och svalka tassarna – bada verkar lite överdrivet, trots värmen, så det undvek vi bäst vi kunde, även om matte tog vatten på oss för att svalka av oss.

Så småningom efter fika med medhavda lunchmackor, den delen av utflykter gillar Ville och jag skarpt, så cyklade vi vidare. Nu hade Ville och jag förstått det här med att sitta i cykelvagnen, så det behövdes bara någon tillsägelse från matte att vi skulle sitta still.

Vid vadstället över till ön Hovden så stannade vi till igen. Nu vadade vi över till sandbanken mellan öarna och Ville och jag blev ordentligt nerblötade, så att vi fick svalka av oss i värmen.

Vi fick också sträcka ut oss på sandbanken i ”vadet”.

Matte tyckte det såg väldigt roligt ut när jag körde ner hela huvudet under vattnet för att dra upp pinnar från botten.

Även Ville gav sig ut i full fart i vattnet så det gick svallvågor runt tassarna.

Snygga badbordrar – eller hur?

När vi sen rullade vidare – rullade och rullade, vi valde en mindre stig med mycket rötter så de fick leda cyklarna en bit - så satt vi riktigt snällt i vagnen. Vi tog vattenpaus ofta för alla behövde dricka i värmen. Jag tycker det är mycket roligare att dricka direkt ur flaskan än ur skålen.

När vi tagit oss runt ön, så puustade vi i skuggan i väntan på att färjan skulle gå tillbaka till Torsö.

På hemvägen var det skönt med luftkonditionering i bilen, så Ville och jag sov som stockar i hundburen och inte minsta pip hördes från vårt håll. Det är spännande att vara på utflykt och åka cykelvagn och bada och äta matsäck för två nyfikna borderterrier.

Matte började skriva rubriken sjöbusar, men eftersom Ville och jag faktiskt skötte oss alldeles utmärkt på sjön, så tyckte hon inte det kändes rätt.

På ca 2,5 vecka förflyttade vi oss med båten från tidigare hemmahamnen vid Lövsta i Hässelby till båtens nya hemmahamn i Vänern. Matte och husse planerade färden så att det skulle vara ca 2,5 timme mellan hundpromenaderna.

Första natthamnen var Birka på Björkö i Mälaren. Det hade blåst en del dagen innan och även om solen strålade från blå himmel, så mötte vi en del gammal sjö på vägen dit. Då blev Ville sjösjuk (en gång) – men han hade inte heller insett att han fick byta sida ibland för att inte ligga mitt i solen. Sen höll matte ett öga på oss tills hon visste att vi höll koll på det själva.

Tidigt första morgonen i båten vaknade matte av att det blåste så att peket gungade mot bryggan ibland – husse och vi sov och märkte ingenting. Matte väckte husse och de konstaterade att det blåst upp (vilket inte var lovat på väderleksrapporten) och med sämsta tänkbara vind snett från sydväst så det hann ta riktig fart och bli ordentliga vågor som slog mot bryggan. Två andra båtar som låg vid bryggan fick värre problem än vi – en lossade ankaret för, så de gav sig av efter att ha försökt ”hålla” båten en stund och en segelbåt drog sig försiktigt loss runt änden på bryggan och gav sig också av. Vi åt frukost (vid sex på morgonen!) och matte gick en promenad med oss. Det mojnade ganska ordentlig tills vi gav oss av framåt sju, så då hade vi inga problem att komma iväg.

Matte la upp två dubbla kappockdynor i sittbrunnen och då var det precis lagom för mig att sitta med nosen på kanten av sittbrunnen. Fast ganska mycket av resan stog jag på bakbenen med framtassarna på kanten i stället och såg mig omkring.

Livet på sjön är härligt – mycket att se och nosa efter och hela flocken (Ville, husse, matte och jag) är tätt samlad!

Efter att ha slussat ut ur Mälaren i Södertälje stannade vi för promenad och lunchpaus. Vi promenerade runt en stund för annars hade lunchen blivit väldigt tidig! Ville och jag ville gärna jaga kanadagässen där, men det fick vi inte.

Det blåste fortfarande friskt och ett stycke söderut kom vi till ett gatt där det blåste från alla håll och vågorna verkade komma från alla håll också. Det kändes inget vidare, men som tur var kunde vi ta oss igenom ett smalt sund till insidan av en ö och gå i lä av den. När vi sen kom ut på fjärden igen var det mycket bättre och vi hade nästa natthamn, som var Skansholmen, inom synhåll.

Ska inte trötta er med alla hamnar vi angjorde utan väljer några. Till att börja med får ni veta hur det är att vara skeppshund:

Morgon: Oftast vaknade Ville först av att livet på och runt bryggorna vi låg vid började röra på sig vid sju. Då var det lite svalt i båten också, även om vi hade det skönt på fällen i vår bädd under bordet i dinetten. Han gjorde sitt bästa att få fart på oss andra genom att stå på bakbenen och försöka komma åt matte eller husse där de sov i förpiken. I början störtade husse eller matte upp för att genast gå promenad med oss. Så småningom kom de på att Ville gärna gosade ner sig i deras täcken och sov ett tag till (liksom vi andra), så de föll till föga och lät oss komma upp i deras koj.

Om ni tittar noga, så ser ni att jag också är med på bilden!

Så snart matte eller husse fått på sig kläderna så fick vi en första promenad. Senare när alla hade ätit frukost, så gick någon en längre morgonpromenad med oss så vi skulle vara ordentligt rastade och motionerade.

Förmiddag: Då var vi till sjöss. Ville och jag delade gärna dynorna på samma sida i sittbrunnen, fast jag satt eller stod mest, medan Ville (som ju inte såg över kanten) mest vilade eller sov (han var ju fortfarande liten valp, som ska sova mycket).

Som ni ser så kan man luta sig på mig och vila nosen i handtaget på min flytväst om man heter Ville och blir lite trött. Ni ser också att jag hade säkerhetslina fastsatt i flytvästen så att jag inte skulle ramla över bord.

Efter några sjömil vankades det fika under färden och det smakar extra bra på sjön; det var alla överens om.

Lunchpaus: Så snart vi angjort land och husse klivit iland också (matte var hoppilandkalle) gick matte och rastade oss. Oftast stannade Ville och gjort sitt så snart vi klivit av bryggan, men han var jätteduktig för det var inte en enda ”olycka” ombord på hela resan. Sen fick Ville sin lunch och det tyckte jag var lite hårt, för jag får ju enbart mat morgon och kväll numera, men jag försökte inte ta hans mat utan tittade på lite olyckligt (men fick oftast en bit knäckebröd eller något annat att tugga i mig under tiden, för sjön suger ju för fyrbenta också).

Eftermiddag: Några dagar fortsatte vi sjöresan ett par timmar efter lunch också, medan andra dagar så stannade vi dit vi kommit och låg kvar över natten. Då hann vi ju utforska platsen och vi fick gå rejäla promenader och se allt möjligt. Trosa verkade vara en riktigt borderterriervänlig stad, för där var massor av människor som kom fram och ville hälsa på oss och som hade eller hade haft minst en borderterrier (ofta två).

Vilket vi fortsatte till sjöss eller låg kvar vid land på eftermiddagarna så njöt Ville och jag av vår eftermiddagslur i sittbrunnen nära matte och husse.

Ville verkar ha väldigt bra spårsinne tycker matte. När vi kommit till en ny plats och varit på promenad för första gången där, drog Ville ut på rätt brygga även om det var många att välja på och fram till Alfrida och ville ombord.

Middag/kväll: Inte för att vi brukar söla vid middagen, men på båten åt vi upp vår mat i ett nafs. Efter maten fick vi en ordentlig promenad igen, innan matte och husse åt sin middag. Ibland lyxade de till det och gick på någon krog (med båten inom synhåll); då sov vi som stockar ombord. Jag som brukar ta både en förmiddagslur och en eftermiddagslur hann oftast inte med varken det ena eller det andra om vi förflyttade oss med båten, då hade jag ju fullt upp med att spana in vad som hände runt båten.

De fick nästan släpa oss iland för den sena kvällspromenaden (i alla fall Ville, som helst vill fortsätta sova) och så snart Ville varit iland och gjort sitt vill han tillbaka ombord och få fortsätta snarka. När han sover så drömmer han ofta och rör sig lite (springer i luften) och gnyr och småsnackar. Ibland väcker han matte med sina ljud och hon skulle väldigt gärna vilja veta vad det är han drömmer om? Leker han i drömmen eller jagar han gäss eller vad gör han egentligen?

Göta kanal:

Första slussen är ju i Mem, men vi siktade på att ta oss till Söderköping innan vi stannade till för natten. Vi hann dit innan de slutade slussa för dagen, men det hade varit en lång dag från Arkösund över Slätbaken och med lunchpaus vid Stegeborg (då spöregnade det) innan vi kommit fram.

När vi kom dit var det ett liv på stan för det var EM-fotboll och strax framför båten var ett stort tält vid en restaurang där publiken drack öl, åt och tittade på fotboll – och luftade sina åsikter om hur det gick (Sverige förlorade matchen). Dagen efter bestämde vi oss för en vilodag vid land, så vi kunde turista i staden och gå långpromenad längs kanalbanken.

Så här fina är vi när vi sitter på bryggan i Söderköping och väntar på matte.

Där finns en rolig staty som är tvådelad: En ”rabbit crossing” – på ena sidan kanalen kaniner som ”hoppar” i vattnet och på andra sidan kaniner som hjälper varandra att ”komma upp” ur kanalen.

Matte passade på att fotografera statyn från båten när vi fortsatte vår resa på Göta kanal.

Innan slussarna så blev vi nerkörda i vår bädd i kajutan och matte eller husse stängde dörren om oss, så att vi inte skulle vara i vägen och för att undvika att någon skulle komma till skada. Vi var väl inte alldeles förtjusta, fast egentligen var det ganska skönt att sova i lugn och ro medan de slussade för motorn var avstängd utom ibland vid flyttade ifrån ena slussbassängen till nästa (om det var dubbelslussar eller slusstrappor). Så snart motorn startats och var igång lite längre, så ville vi förstås genast komma upp och ut igen och det fick vi. Det är ett par ganska höga trappsteg till kajutan och i början lyfte de Ville, men det tog inte många dagar förrän han tog sig upp och ner själv även när det var sjögång.

I några slussar hade vi sällskap med en kanotist som ”liftade” i slussen med oss genom att hålla sig i en av fendrarna under tiden som vi slussade. Det var lite spännande, men gick alldeles utmärkt och var enklare för kanotisten än att försöka hålla i en tamp själv och hålla balansen när vattnet pressade på.

En del äventyr råkade vi utför, men allt gick väl som tur var: I Borenshult var slussvakten både nybörjare och klåpig. Först skickade han på så mycket vatten det gick innan besättningarna på båtarna i slussen var klara med tamparna, så båtarna började driva omkring i slussen och riskerade att slå i varandra. Sen var han inte heller uppmärksam, utan snackade i telefon, så han överfyllde slussen och matte fick stå på slusskanten i en decimeter vatten och pressa Alfrida utåt allt vad hon orkade, så att båten inte skulle hamna på land uppe på slusskanten. Mitt under färden över Boren så kom ett riktigt ordentligt åskväder med hagel. Vi hade det ju varmt och skönt i ”doghouse” och med kapellet uppe, men segelbåtarna vi hade som sällskap i slussarna fick flera centimeter hagel i sittbrunnarna och fick ösa ut hagel med hink efteråt. Matte var oerhört tacksam att det bara var en blixt otäckt nära – sen var resten längre bort. När vi kom fram till nästa sluss hade ovädret dragit vidare så vi fick slussa genast (annars får man vänta om det åskar – för allas säkerhet).

När vi kom till Berg fick vi gäster ombord, Pia, Alfred och Elsa kom ut från Linköping och hälsade på (medan Martin var ute och reste). Vi allihop gick och åt middag på en uterestaurang och vi fick ett bord längst bort mot kanten, så Ville och jag låg på gången utanför terrassen. Det var spännande att få vara med. Sen promenerade vi upp till nästa sluss och gick över slussporten och tog andra sidan tillbaka innan vi köpte glass. Under promenaden fick Ville och jag ”leda” Alfred och Elsa och de var riktigt duktiga att gå med koppel!

Nästa dag när vi la till för lunchpaus, så var det spännande – för där mötte oss två borderterrier Brownie och Biscotti med sin matte Marta. (Husse Erik var också ute och reste).

Brownie som var äldst tyckte nog att vi andra var lite väl energiska, så han låtsades inte riktigt om oss, medan Biscotti och jag hade hur kul som helst genast.

Ville var lite avvaktande och matte tyckte att han gott kunde ta det lugnt och nöja sig med att titta på. När vi fikat följde matte, Ville och jag med hem till dem och där fick vi leka en stund i deras inhängnade trädgård, då hade vi tre äldre superkul medan Ville hölls sig undan och tittade mest på. När Marta följt oss tillbaka till båten for vi vidare, men jag hoppas verkligen att vi kan få träffas snart igen.

Vi kom till Motala dagen för midsommarafton och hade planerat att fortsätta till Vadstena för att fira midsommar. I stället fick vi vackert finna oss i att vara inblåsta för det var ett väldigt blåsande (kuling) från sydväst, så det tog bra fart på Vättern ända nerifrån Jönköping och blev rejäla vågor. På söndagen mojnade det lite och eftersom väderleksrapporten förutspådde att det skulle öka igen och blåsa rejält fram till och med onsdagen, så gav vi oss av på förmiddagen. Det gick vita gäss ända in i Motala hamn och så snart vi kom ut på öppet vatten var det uppemot två meter höga tvära vågor. Båten är ju säker, så matte och husse var inte oroliga som så, men husse hade fullt sjå att försöka parera vågorna på bästa sätt och hålla sig i, medan matte höll i Ville (som sov!) och höll sig fast med andra handen och navigerade. Jag fick klara mig själv och insåg snabbt att gå omkring eller hoppa upp på sätena i sittbrunnen var ingen bra idé. Det här var också längsta etappen över Vättern i ett svep (finns ju inget annat att välja på), så efter 3 timmar började jag gnälla och tyckte det var jobbigt. Men en 20 minuter senare kom vi i lä de sista 20 minutrarna in till Karlsborg, så då var det ok igen. Ville sov sig igenom alltihop i mattes famn, men hon var alldeles ledbruten efteråt.

Eftersom många blivit ”inblåsta” och inte gett sig ut på Vättern, så var det fullt i ”Göta kanals” gästhamn, så vi hamnade på båtklubbens gästplatser. Där låg vi bra, men fick lite längre att promenera fram på ”stan”. Gammel-matte och -husse hade tagit en biltur och kom och mötte oss för att hälsa på och se hur vi hade det. Senare när vi tog en kvällspromenad, så var det lite regn i luften, så matte och husse hade tagit på regnjackor och stövlar. Fast det hjälpte föga för det kom åskregn som var rena skyfallet, så vi allihop blev fullständigt dyblöta innan vi tog oss tillbaka till båten. Tur att det är kapell på båten, så att man inte behöver dra med blöta kläder ner i kajutan och att där är det varmt och gott även när regnet står som spön i backen. Vädret var mycket bättre och delvis soligt nästa dag när vi snirklade oss igenom de smalaste passagerna (där det inte går att mötas) efter Forsvik och in i sjön Viken. Matte tyckte det var kalas, för nu var det inga fler slussar uppåt utan enbart utför (vilket är mycket enklare att slussa).

Som ni förstått så sov Ville stora delar av sjöresan, men för all del inte på samma ställe utan han flyttade runt. Helst ville han sova i någons knä och ställde sig på bakbenen och klängde för att få komma upp, som här där han fick sova i husses knä medan vi stävade fram i sakta mak på någon etapp utan slussar (eller broar, som skulle öppnas).

Gick inte det och matte tröttnat på att hålla honom i famnen, ja då kunde han knö in sig vid mattes fötter:

En natt låg vi i Norrqvarn och sedan på morgonen efter skulle gammelmatte mönstra på för att få vara med och slussa ner till Sjötorp. Det var en alldeles vindstilla morgon så vattnet i kanalen var totalt spegelblankt. Ovanför båten seglade det rovfåglar och jag var som vanligt ute och tittade över kanten på sittbrunnen. Troligen hade det speglat sig och sett väldigt spännande ut för när matte kom upp ur kajutan var jag försvunnen och hon hittade mig balanserande på relingen på kanalsidan på båten. Det var bara tur att jag inte dråsat i kanalen för relingen är väldigt smal (jag hade flytväst på mig, men i alla fall).

Ville tyckte det var en höjdare att gammelmatte var med för han fick ligga i knät hela tiden även genom slussarna ner till Sjötorp. Det var en oerhört vacker tripp och äntligen hade det slutat blåsa.

I Sjötorp skulle vi stanna för natten, så gammelhusse kom för att hämta upp gammelmatte igen. Det tyckte jag var en mysigt för nu fick jag ligga i vart fall på hans knä.

Nästa dag slussade vi sista slussen för den här gången och ut i Vänern. Det var lugnt och fint väder på trippen längs Torsö ner till Mariestad och den nya hemmahamnen för Alfrida.

När vi kom dit var det lite spännande för det var precis att Alfrida gick in genom pålarna på båtplatsen (fendrarna fick lyftas förbi pålarna).

Matte promenerade hem med oss medan husse pysslade i båten med att fixa till tampar och så där. Vi fick fullständigt fnatt av att komma in och for runt som troll. Ville lyckades kissa inne 3 gånger trots att altandörren stod vidöppen, så det var bara att springa ut i trädgården. Matte blev alldeles olycklig och undrade hur i hela friden det skulle gå. Bra visade det sig, för sedan dess har det bara varit en enda olycka inomhus (och det var flera veckor senare)!

Matte och husse hade strukit och fixat och packat väska kvällen innan och tidigt på morgonen kom gammelmatte hem till oss med en väska. Sen klappade husse och matte om oss och gick sin väg, vilket vi knappt märkte eftersom vi fått besök. Det visade sig att de skulle på kalas i Frankrike och hade sen länge planerat en veckas semester.

Vi hade fullt upp med att bli ompysslade av gammelmatte och gammelhusse, som kom förbi för lunch och kvällsmat, så vi hann inte sakna husse och matte. Gammelmatte bodde kvar över nätterna hemma hos oss. På fredagen kom mattes bror och lastade in bilburen i sin bil och oss i buren, sen for vi iväg till Götene där vi fick vara över veckoslutet. Där är det alltid spännande med Daniel och Carolina och kompisar till dem. Carolina fyllde år och hade kalas för sina kompisar. De hade funderat på om de skulle få stänga in oss någonstans, men det behövdes inte. Jag hade fullt sjå med att hålla ordning på alla tjejerna och bli lekt med och klappad och Ville la sig helt enkelt att sova mitt i röran när han blev trött. På söndagen när blev vi skjutsade hem till oss och gammel-matte och -husse igen var vi ganska trötta.

På måndagen var det en massa ringande för gammelhusse hade blivit sjuk och hamnat på sjukhus. Som tur var gick allt bra och han blev väl omhändertagen. Mattes bror kom förbi igen och åkte sen och hälsade på gammelhusse, medan gammelmatte stannade hos oss och fick nöja sig med att prata med gammelhusse i telefon.

Onsdag eftermiddag när vi var ute i trädgården och rotade medan gammelmatte pysslade med växterna, så kom matte och husse hem igen och vi blev förstås överlyckliga.

2008-05-23 Lillhusse kom

Lillhusse Peter var förstås väldigt nyfiken på Ville, så efter jobbet var slut för dagen åkte han ner i sin ganska nyinköpta Volvo för att hälsa på. Ville blev lika förtjust i Peter som jag är och det verkade vara ömsesidigt.

2008-05-24 Grillfest på Väneröns kennel

Ofta när vi åker bil någonstans så väntar något trevligt och det gjorde det den här lördagseftermiddagen också. Det var några fler besökare med sina hundar och sen alla hundarna som bor på Väneröns kennel, så det det var ett stort gäng med trevliga hundar och människor.

Först fick vi hundar springa av oss lite.

Min bror Pepsi, Ville och jag for runt ett tag, sen skakade Pepsi och jag av oss Ville, som hade andra valpar i samma ålder att busa med. Pepsi och jag är fortfarande så lika att hussarna och mattarna har svårt att se skillnad på oss när vi springer omkring. Pepsi har fått gå flera kurser och har nu gått en jättebra kurs, så han kan följa med Ina lös och fortsätta gå fot runt andra människor och hundar. Det skulle matte vilja att jag kunde göra också!

När vi sprallat av oss blev det en tur till skogen, så att Pepsi och jag och några fler fick spåra lite.

Efteråt samlades vi igen och nu doftade gott i alla hundnosar (och människonäsor också) för nu grillades det. Det fanns massor av godsaker – och vi vovvar blev inte lottlösa. När Jonis skulle hämta något i skafferiet och öppnade dörren, så kom det en valp strosande ut. Gissa vilken? Ville förstås, som lyckats smita in och bli instängd när maten bars ut!

Grillkorvarna som blev över skulle Lasse bjuda oss hundar på – och Ville var förstås framme och snappade åt sig en hel och svalde den hel utan att tugga! Alla trodde han skulle må lite dåligt och få upp den igen, men inte Ville inte.

Det var två lyckliga borderterrier som sov som stockar på hemvägen.

 2008-05-24 – 2008-06-08 Ett par veckor i storstan

Numera är jag ju van att resa till och från Stockholm med en ordentlig paus efter halva resan ungefär, men för Villes skull så stannade vi extra första gången han åkte med. Allt gick bra även om han tycker det är lite konstigt att bli inlastad i buren, trots att jag hoppat in först och redan sitter där och väntar på honom.

Eftersom Ville inte var riktigt rumsren, så plockade matte och husse fram kompostgallret till köket igen, så att han fick hålla till där när ingen hade full uppsyn över vad han höll på med. Han fick sova i sin korg i köket de första nätterna. Jag sov som vanligt i soffan eller i min korg i sovrummet (brukar flytta emellan under natten), men när Ville vaknade till av att tidningen dunsade ner genom brevinkastet, så sprang jag in i sovrummet och gnällde så att matte och husse verkligen skulle höra att Ville var vaken. När jag lyckats få alla andra vakna ordentligt, så gick jag och sov vidare i soffan! Det var inte helt uppskattat av matte och husse, som fick ett sjå att få Ville att sova ett par timmar till.

Ville var ju nästan rumsren, så han fick snabbt röra sig fritt ihop med mig under dagarna. När vi lekte så hände det att något rullade in under soffan. Matte satt och jobbade och fick höra mig börja gnälla ordentligt. När hon kom och tittade var det var, så såg hon bara mig och ingen Ville. Inte förrän hon la sig ner på magen på golvet upptäckte hon Ville under soffan! Han hade ålat in efter leksaken och sen ”lyft lite på huvudet” under soffan och kom sen inte ut igen när han skulle ut under soffkanten och upp över mattkanten samtidigt.  

Det här hände fler gånger och till slut tröttnade jag på att säga till, så det var inte förrän de började undra var Ville var, som någon hjälpte honom ut, för han låg där och sa inget – kanske passade han på att vila lite.

Vet inte om ni kommer ihåg att för mig tog det ett tag innan jag kom på att jag kunde hoppa upp i soffan. Första gångerna lyfte någon Ville upp eller ner ur soffan, för han blev ju alldeles olycklig när jag var upp i soffan och inte han! Men efter bara ett par dagar kom han på att han kunde hoppa upp själv.

Måste medge att det är mysigt att ha någon att sova ihop med i soffan!

Husse åkte ut och fixade med båten några kvällar för att den skulle bli klar för sjösättning. Förra året hade den fått vara på land, för husse gjort illa benet och sen bestämde de sig för att skaffa mig. Så varken Ville eller jag visste ju vad båt var för något.

När vi var kvar i Stockholm på veckoslutet och fick följa med ut till båtklubben hade vi ingen aning om vad som väntade. Att gå över landgången som gnisslade och svajade och ut på bryggan tyckte jag var lite läskigt, fast Ville traskade glatt på, så efter lite betänketid så gick jag försiktigt över den och ner på bryggan också.

När vi kom fram till båten fick vi flytvästar på oss. Matte hade trott att vi kanske skulle åla oss och försöka dra i remmarna för att komma ur, men både Ville och jag hade inte tid med sån’t utan uppförde oss, som om vi aldrig gjort annat än haft flytväst på oss.

Det var spännande när vi tuffade iväg och det var mycket att se på och dofter i luften, så jag gillade det skarpt. Inte minst när vi efter ca en halvtimmes gång, la oss på svaj och det blev kaffepaus med bulle.

Matte och husse hade varit lite oroliga för att vi kanske inte skulle gilla båten och ljudet från motorn eller sjögången eller något, men när vi tog det så coolt tyckte de det var lättnad inför den kommande semestern.

Solen strålade och det var hett i trädgården när jag visade Ville runt i hans nya hem.

Som ni ser så har vi dragit ut alla leksaker på altanen och ligger i skuggan och provar igenom fördelarna med de olika prylarna. En del är goda att tugga på och en del är roliga att dra i, en del motionerar man matte och husse med när de får kasta med leksakerna.

Lite konstigt känns det att låta Ville få första tjing på att tugga på den nya gummifågeln vi fick. Men jag ligger på en bits avstånd och tittar på. Så snart han tröttnar och går iväg är jag snabbt framme och grabbar den förstås.

2008-05-11 – Sköna maj

Det var ljuvligt väder så matte och husse packade in oss i den nya stora buren, som rymmer både Ville och mig, i bilen och for iväg till Valle härad.

Medge att ni inte sett en stiligare hund än mig när jag sitter i hästhagen och väntar på den viktigaste delen av en vårutflykt – fikat! Det är inte snö på träden i bakgrunden om ni trodde det, utan det är fruktträd som är översållade av vita blommor. Matte och husse tycker det är väldigt tjusigt!

Visst har matte tre stiliga grabbar att fotografera bland gullvivor och maskrosor i vårhagen? Till och med maskrosorna gör sig så här.

Ville gillar att få ligga i famnen och han snackar lite innan han tar sig en lur. Det är ansträngande för små valpar att upptäcka allt nytt och fara på utflykt.

På hemvägen passerade vi Götene och gjorde en kort visit hos gänget där. Ville som var lite trött gosade ner sig hos Carolina och det var nära att båda två somnade.

Väl hemma så tog vi en liten brottningsmatch och som den gentleman jag är låter jag förstås Ville tro att han är störst och starkast, så jag slänger mig på rygg och låter honom ge mig små tjuvnyp både här och där, utan att protestera eller ge igen. Ni anar inte så sylvassa valptänderna är, så jag får verkligen stålsätta mig när han hänger mig i öronen eller så.

Men det är det värt med en gosig lekkamrat, som när vi vilar vill ligga nära och klämmer ihop sig tätt intill mig!

Visar Ville hans nya trädgård. Jag har ju lärt mig att inte springa igenom rabatterna ner och upp från altanen, utan ta trappan. Ville tyckte det verkade onödigt, utan drog rätt igenom blommorna. Och de gånger han tog trappan i full fart, så var det inte alltid som han tog alla trappstegen, utan tumlade ner på gräset – eller föll pladask upp på altanen! Det ser ganska kul ut.

Sen kom det ju besökare också för att bekanta sig med nykomligen. Ville är otroligt kelen och gosar här med gammelhusse (mattes pappa).

Att dra i kaninringen är ju en av mina favoritsysselsättningar. Ville är ju inte så stor och halkar omkring på köksgolvet, så för att vara lite bussig la jag mig på rygg och lät Ville bestämma hur hårt han ville dra – han lyckades faktiskt släpa runt mig lite grand. (Sen lekte jag med matte och drog lika hårt som jag brukar, då gick Ville bara åt sidan och tittade på).

När Ville kom har matte och husse tagit bort mattorna i köket igen! Det tycker jag inte alls om! De lämnade den lilla dörrmattan framför altandörren, så där samsas Ville och jag när vi tar en paus. (Matte skrattar åt oss och påpekar att vi faktiskt har var sin skön korg intill varandra under köksbänken också att välja på om det skulle passa!).

Världens största tassar på så liten borderterrier, ser det ut som Ville har. De är nog inte så stora egentligen, men han har massor med päls mellan trampdynorna. Antagligen finns den där för att skydda tassarna innan han lärt sig vad som är bra eller dåligt att trampa på. Jag hade ju också päls där när jag var valp, men inte lika mycket. Pälsen gör att Ville halkar på köksgolvet, så när han sätter sig glider rumpan iväg. Det tog inte lång stund innan han kom på att han kunde köra in rumpan under kanten på köksbänken mot listen och antingen vila på någons fötter eller i hörnet vid diskbänken. Precis mitt i vägen för husse och matte när de ska jobba i köket!

Ett nytt hem är ju väldigt spännande och ansträngande för en liten valp, så för att Ville skulle få en chans att vila lyfte matte eller någon upp honom ibland. När jag var valp (och nu också) så ville jag ju kela lite, men sen spana ut eller leka. Ville är en livsnjutare, som slappnar av helt så tassarna bara dinglar, snackar och sen somnar och snosar och drömmer strax efter någon lyft upp honom.

När vi förra gången var ute på Väneröns kennel, så fanns ju ett par valpar kvar av vårens kullar. En av dem vann genast husses hjärta, för han blev som kokt spagetti så fort någon tog i honom och ville upp och kela. Dessutom snackar han när han blir upplyft i famnen.

Spagettihunden

Nu visade det sig att husse och matte bestämt sig för att jag skulle få en ”lillebror” Ville, så jag skulle få sällskap och en lekkamrat. Som ni ser av nya bilden överst på min blogg, så fann vi varann genast och for runt som troll.

Små valpar orkar ju inte så länge, så här har Ville lagt sig att vila på kökstrappan. Ville är svart i pälsen med brunt på nos och ben, vilket kallas för ”blue and tan”. Som ni vet är ju jag brun med lite röda/vita/svarta hår och den sortens päls kallas för ”grizzle”.

För att jag skulle få motionera hjärnan lite också, så fick jag träna att spåra igen.

Spårning

Här visar husse mig på spåret och sen bär det iväg. Tvekade lite en gång på vägen, men fann sen hjortklöven som Lasse placerat ut i skogen. Gissa om jag blev mallig då!

Innan Ville fick följa med oss hem var den en massa papper som skulle skrivas på och under tiden satt Ville tryggt i sin nya mattes famn.

Ett stort gäng vänner till matte och husse samlas varje Kristi Himmelsfärdsdag för långpromenad. I år var ju första gången jag fick vara med.

Först gick vi en bit, sen fick jag åka tunnelbana, vilket var lite läskigt att kliva ombord på. Men sen fanns flera nya människor att kolla in. Vi klev av på Slussen. På perrongen mötte vi flera bekanta, så jag hade fullt upp med att hälsa på alla. Sen tog vi Saltsjöbanan, så jag fick åka tåg för första gången också. Klev på utan att tveka, sen fick jag sitta i knät och titta ut – det var spännande.

Vi bytte tåg och klev sen av vid Erstavik och började vandringen.

Efter inte alltför lång stund var det fikapaus – gissa vem som fick halva mattes nybakta kanelbulle? När den var slut kilade Manne och jag ner till vattenbrynet och jag blötte tassarna och drack lite.

Efter att ha promenerat vidare någon timme i det strålande solskenet, så var det dags för lunch. Alla har picknick med sig och nu ansluter de med mindre barn så nu har i princip alla kommit.

Jag fick också picknick. Tro det eller ej, men en ask kattmat med viltsmak. Jag låtsas som ingenting, för den är faktiskt riktigt smaskig!

När promenaden fortsatte, var det många som gärna ville hålla kopplet. Matte visade hur de skulle hålla i kopplet (så att de inte skulle tappa det eller göra sig illa om jag skulle dra till, det händer ju ibland när jag får vittring på något spännande). Cecile har kopplet stadigt runt vänster hand och anpassar sen längden med höger och jag kände på mig att jag skulle uppföra mig och gå ordentligt.

Efter ett tag kom vi fram till en naturlig källåder som rinner ut ur en sandås och sipprar ner i en sjö.

Jag tyckte det var jättespännande och körde i ett obevakat ögonblick in hela nosen i röret. För den som undrar så smakar vattnet riktigt gott!

Kollar in om Ingrid har något spännande i handen innan vi promenade vidare. Efter ytterligare en fikapaus fortsatte vi till Björkhagens T-bana. Nu hade jag och de andra som gick hela vägen gått ca 12km.

Nu klev jag på tunnelbanan utan större tvekan och satt mest lugnt och vilade. Till sist väntade ytterligare ett äventyr – att åka buss för första gången också. Bussen var proppfull, så matte bar mig under armen och satt sen med mig i knät. Jag var väl lite trött, så jag tittade bara storögt. Medan de tvåbenta festade på taco – borta i en föreningslokal – så sov jag i lugn och ro i lägenheten. Men gissa om jag ser fram emot nästa år och att få träffa alla trevliga barn och vuxna igen!

2008-04-27 – Långpromenad vid Högsåsen

Vilse åkte vi inte, men vi trodde vandringen skulle ske vid Hökensås, fast det visade sig att det var vid Högsåsen. Där var suveränt ordnat med flera olika långa utmärkta promenadleder.

Nu fick jag träna igen på att gå med många människor. Det var ingen annan hund med och jag drog nästan inte alls – inte ens när vi gick mitt i flocken.

Efter ungefär halva promenaden var det fikapaus. Matte hade tagit med min frukost, som jag inte rört innan vi åkte. Undrar vad hon tror egentligen, när det finns massa människor med utflyktsmackor och bullar runt omkring? Så påsen med min mat fick hon bära hem igen – orörd.